belmasworld

...by the fact att jag aldrig är hemma nu för tiden. Förra veckan kom jag hem från Hultsfred. Oh my lord vilken upplevelse. Det var kanske det bästa jag har gjort. Äntligen musik, live musik i flera dagar. Banden var helt underbara och jag försökte verkligen se så mycket som möjligt. Festivallivet är det bästa för en lat människa som mig. Man vaknar ganska tidigt eftersom det är så varmt att sova i tält, sätter sig utanför tältet och chillar med alla andra på ens camp. Vissa dricker dygnet runt men vi började kanske runt två tiden nån gång. Det kändes iaf att man hade alkohol i blodet i fem dagar utan stop. Det är inte alls så vettigt eller smart. Men thats the way it was. Nästa alla jag såg tyckte jag var bra men det var speciellt Anna Ternheim som väckte mina känslor till liv. Jag har varit så otroligt känslokall på senaste tiden tills den konserten och hela festivalen kom. Jag grät, och det var inte bara lite, hela konserten.HELA konserten.haha.Det var lite pinsamt men mest skönt att bara låta tårarna strömma fritt utan att bry sig ett skit om omgivningen som jag i vanliga fall brukar göra. Det roliga eller intressanta är att jag sen dess har varit hur känslig som helst. Har väldigt lätt för att börja gråta till en film eller till musik. Alla vet hur musik berör mig men nu är det andra saker också. Därför vill jag rekommendera en underbar skiva med Low Barlow och skivan heter Emoh. Tack Marko, den behövs verkligen just nu. :) Annars var festivalen helt underbar och alla andra band var bra. Förutom att jag blev jäkligt besviken på laakso. Mando diao ruled as always. Sahara hotnights var helt fantastiskt bra. Ozzy haha säger jag bara. Vi såg till och med 50 cent bara för att liksom. Det var nja hehe nej..

Nu är det så att jag drar till roskilde nu på fredag. Det kommer bli ännu värre, eller ännu bättre ska man kanske säga. Jag och Elin; Tappra själar. Jag längtar något sjukt mycket. Nio dagar fest non stop. Ni ska inte vara oroliga för mig. Bara avundsjuka mohaha...