You're so true
Nu när jag åter igen är hemma har jag börjat tänka väldigt mycket. Och jag hatar mig själv när jag analyserar sönder vissa saker. Jag lyssnar på gamla låtar och tänker på den tiden som har varit. Förra året vid den här tiden. Jag kan inte beskriva vilken glädje jag kände då. Livet kändes helt perfekt. Tills den dagen då jag flyttade. Då jag bara lämnade alla. Så känns det även nu efter att vi fyra kompisar har varit i paris. Nu är man helt plötsligt ensam igen.
Det var egentligen inte det jag hade tänkt skriva om. Jag har många gånger funderat på varför vissa människor fastnar i ens minne medan andra bara försvinner. Hur kan en människa påverka en så att man kanske tänker på henne/honom nästan dagligen när man kanske bara har känt personen ett kort tag. Eller kanske t.o.m träffat personen en enda gång. Men hon/han har gjort ett intryck. Ibland undrar jag om jag någonsin har lämnat spår hos en annan människa. Jag vill gärna tro det. Jag vill tro att jag på något sätt har fått påverka någons sätt att tänka på genom att ge en del av mig själv till personen. Ibland tänker ens hjärna på personer som man verkligen inte vill tänka på. Och när man förtränger det dyker personen upp i ens drömmar. Det är ganska fantastiskt hur ens mentala del handskas med vissa saker. Jag har haft en lärare som har påverkat mig något sjukt mycket. För någon månad sedan fick jag höra att hon hade dött i cancer. Jag tänker på henne väldigt ofta och jag blir så irriterad på mig själv att jag aldrig har sagt till henne hur mycket hon har påverkar mig. Fortfarande har jag människor som har lämnat ett intryck på mig men som jag inte har sagt det till. För i dagens samhälle uppfattas det kanske som lite påträngande. Jag har egentligen aldrig ångrat något som jag har gjort. Aldrig! Men däremot har jag ångrat saker som jag inte har gjort eller som jag inte har sagt. Vad betyder det? Att man ska säga det man känner, det man tänker på. Även om det känns fjnatigt kan det betyda mycket för den andra personen. Det kan t.o.m rädda liv ibland.
"I?m looking for protection
Give me shelter from the storm
I just hope this light inside me keeps me strong..."
Det var egentligen inte det jag hade tänkt skriva om. Jag har många gånger funderat på varför vissa människor fastnar i ens minne medan andra bara försvinner. Hur kan en människa påverka en så att man kanske tänker på henne/honom nästan dagligen när man kanske bara har känt personen ett kort tag. Eller kanske t.o.m träffat personen en enda gång. Men hon/han har gjort ett intryck. Ibland undrar jag om jag någonsin har lämnat spår hos en annan människa. Jag vill gärna tro det. Jag vill tro att jag på något sätt har fått påverka någons sätt att tänka på genom att ge en del av mig själv till personen. Ibland tänker ens hjärna på personer som man verkligen inte vill tänka på. Och när man förtränger det dyker personen upp i ens drömmar. Det är ganska fantastiskt hur ens mentala del handskas med vissa saker. Jag har haft en lärare som har påverkat mig något sjukt mycket. För någon månad sedan fick jag höra att hon hade dött i cancer. Jag tänker på henne väldigt ofta och jag blir så irriterad på mig själv att jag aldrig har sagt till henne hur mycket hon har påverkar mig. Fortfarande har jag människor som har lämnat ett intryck på mig men som jag inte har sagt det till. För i dagens samhälle uppfattas det kanske som lite påträngande. Jag har egentligen aldrig ångrat något som jag har gjort. Aldrig! Men däremot har jag ångrat saker som jag inte har gjort eller som jag inte har sagt. Vad betyder det? Att man ska säga det man känner, det man tänker på. Även om det känns fjnatigt kan det betyda mycket för den andra personen. Det kan t.o.m rädda liv ibland.
"I?m looking for protection
Give me shelter from the storm
I just hope this light inside me keeps me strong..."
Kommentarer
Postat av: jag saknar dig.
Storm's out on the water,
Sea and sky become one
Are you coming home?
Trackback